”Att lära sig språk är lite som att skaffa barn”

Daniel Pashley kommer från England men pratar sex språk och läser såväl Strindberg som texter av Ingela Pling Forsman på svenska. ”Om jag är gift med Bryssel så är Sverige min älskarinna”, säger han.

Daniel Pashley är vad man skulle kunna kalla för en polyglott. Lämpligt nog så arbetar han som tolk i  Europaparlamentet.

Engelska är hans modersmål och han tolkar från franska, tyska, nederländska och svenska. Dessutom behärskar han polska.

– Jag är en vanlig engelsman, säger han ödmjukt när vi ringer upp honom i hans hem i Staines utanför London.

Här håller han på att renovera sitt hus som han precis har köpt tillsammans med sin sambo som är fransman.

– Jag har lärt mig mina språk i  skolan och på universitetet, och på egen hand eftersom det är min hobby.

Daniel är född 1972 och växte upp utan internet. Utländska filmer var dubbade till engelska och det var på många sätt svårare än i dag att tillägna sig ett främmande språk.

Det var någon gång i tonåren som han förstod att han ville satsa på språk. Han kände sig utanför i den engelska kulturen och i staden Hull i norra England där han växte upp.

Margaret Thatcher satt vid regeringsmakten och den politik som fördes stred mot hans egna politiska idéer.

– Språk blev ett sätt för mig komma undan. Det gav mig en nyckel till världen utanför England. Jag var intresserad av Sverige och av Nederländerna som jag tyckte var progressiva, särskilt som jag hade kommit fram till att jag var bög också.

Efter gymnasiet flyttade han till London där han läste franska och tyska på Kings college. I utbildningen ingick det att läsa ett år på ett utländskt universitet och för Daniels del blev det den tyska staden Bonn.

– Det var första gången som jag kunde betrakta mitt land utifrån. Det gjorde att jag blev av med en del fördomar som han hade haft om andra länder och om mitt eget.

I slutet av nittiotalet utbildade han sig till tolk och så småningom började han arbeta som tolk i  Europaparlamentet i Bryssel. När han så småningom lärde sig svenska läste han ett reportage i Dagens Nyheter som betydde mycket för honom.

– Det var under en period då jag hela tiden ville resa till Sverige och då jag läste DN så ofta som jag kunde, berättar han.

Reportaget handlade om en tonåring som hade fötts som flicka men som genomgick en könskorrigering för att bli en man. I artikeln berättade han om den stolthet som han hade känt när han för första gången i livet hade blivit tagen för att vara en man. Det var en kvinna som stod i en kö och som sa ”låt mannen gå före” till sitt barn.

– Jag kunde identifiera mig med det på något sätt. När jag bodde i Tyskland var min tyska så bra att jag kunde dölja min engelska identitet. Det känns litet konstigt när jag berättar det nu. Men det kändes faktiskt som att mina språkkunskaper gjorde att jag kunde hålla min ”hemlighet” dold.

Varför ville han göra det? Förmodligen hade det att göra med att han inte kände samhörighet i den engelska kulturen, resonerar han.

Sverige brukar han besöka två gånger om året. Senaste gången var i mars då han kom hit för att se Melodifestivalen.

Det är inga som helst problem med att intervjua Daniel på telefon. Jag behöver inte upprepa mina frågor en enda gång.

Hur känns det att tala i telefon på svenska?

– Jag känner mig lite rostig. Det är alltid svårare när man måste ”producera” språk och tala själv, än när man bara behöver lyssna och läsa. Telefonsamtal är svårast av allt eftersom man inte kan använda sig av kroppsspråket.

Det handlar inte så mycket om begåvning som motivation när det kommer till språkinlärning, hävdar Daniel.

– Det är bara att titta sig omkring i  världen. Då ser man hur vanligt det är att kunna många språk, framför allt i mindre utvecklade områden.

För egen del tror han att det har underlättat att han är musikalisk. Han sjunger och kan spela klarinett.

– Jag tror att det finns en koppling mellan musik och språk och att jag kanske har lättare att komma ihåg hur saker och ting låter.

När Daniel ska lära sig ett nytt språk lånar han först en bok och en cd med traditionella övningar så att han lär sig grunderna. Därefter försöker han hitta så många kopplingar som möjligt till vardagslivet.

Svenska lärde han sig 1999 när det gick att chatta med andra människor på internet. Innan han visste ordet av så hade han fått vänner i  Stockholm som han kunde hälsa på.

– Svenska var lätt för mig eftersom jag var så kär i Norden. Redan i tonåren kände jag någon som kunde skicka svensk musik från Musikfestivalen och tv-programmet ”Jakobs stege”. Det kändes som en egen hemlig värld som ingen i England kände till.

Daniel brukar säga att han är gift med Bryssel men att Sverige är hans älskarinna. Han misstänker att han uppfattar Sverige litet som ett paradis eftersom han aldrig har bott här och tvingats konfronteras med de sämre sidorna.

– Att lära sig språk är litet som att skaffa barn. Man är helt enkelt tvungen att ta hand om och att avsätta tid för dem för att de ska bli en del av ens liv.

Det är viktigt att tycka om landet där språket talas, menar han. När hans chef frågade om han inte skulle lära sig danska svarade han nej eftersom han inte var tillräckligt intresserad av Danmark.

Anledningen till att han fortfarande kämpar för att lära sig polska är att han inte blir glad när han åker till Warszawa på samma sätt som när han landar på Arlanda.

– I Stockholm fylls själen alltid av glädje, säger han.

Vad tror du om att flerspråkighet är som gymnastik för hjärnan, att den blir snabbare och friskare?

– Det låter rimligt och det tackar jag för i så fall. Språk har berikat mitt liv på så många olika sätt, inte bara mitt fysiska välmående utan också mitt mentala. Jag har träffat människor och fått erfarenheter som jag annars inte skulle ha fått.